Vittnesmål

Efteråt satt jag i duschen och försökte tvätta bort äckel och den dåliga känslan men det gick inte

Den första ljuva kärleken. Det var han som gjorde det. Han såg ut precis som jag tänkt mig och vi höll ihop i 5 år. På den tiden trodde jag att våldtäkter skedde i mörka parker eller av en spetsad drink. Det hände visserligen andra men inte mig väl..? När han var kåt brukade han lägga sig på mig och dra av mina byxor. Han brukade trycka sig in i mig, en gång berättade han att han tyckte om när jag var lite torr för det var ännu skönare då. Han ville prova ha sex med mig när jag sov, jag gick med på att prova det, han provade så många gånger att jag började sova på soffan. Det gick tydligen bra att prova där med. Finns mycket jag inte minns riktigt för jag stängde av men vissa minnen är knivskarpa: vilka jeans eller strumpor jag hade eller vädret. Brukade stöna och låta så han skulle bli klar fortare. Efteråt satt jag i duschen och försökte tvätta bort äckel och den dåliga känslan men det gick inte. Det gjorde ont, ibland fick jag för mig att jag var skapt så.

Han ringde en måndag efter att jag varit hemma under helgen och ville att jag skulle flytta ut. Då gjorde jag slut på förhållandet. Började dejta ganska snart därpå men något kändes fel och jag mådde dåligt. Kröp till en kvinnojour och fick höra att jag blivit våldtagen. Likt ett slag i magen. Det är ungefär 4 år sedan och något halvår efteråt träffade jag min nuvarande sambo. Han är snäll och förstående. Jag däremot litar inte längre på någon, glömt hur man gör ens. Tror jag har början till vestibulit och varje dag kommer bilder eller sekvenser upp från det som varit.

Vad skulle det tjäna till att sätta emot när han ändå tog det han ville ha med våld

Vardagen var enklare när han var nöjd, så det var just det som blev min vardag. Att göra honom nöjd.

Sex handlade nu mer oftast om att undvika timslånga bråk, sönderslagna saker och blåmärken.

Att exempelvis utföra 10 minuters oralsex krävde mindre energi än att genom ord försöka övertyga honom om att jag inte träffat någon annan eller slutat vara kär.

Vad skulle det tjäna till att sätta emot när han ändå tog det han ville ha med våld.

Jag har normaliserat detta under så många år och #metoo blev så mycket jobbigare än jag hade väntat mig. Men kanske är det dags att även jag lägger skammen och skulden där den hör hemma.

Jag var 17 år, och min förövare var min pojkvän.

Han har gått över mina gränser gång på gång på gång och utnyttjat mig sexuellt

Jag går till jobbet. Jag spelar inte någon annan, gör mig inte till på något sätt. Men hela jag kommer inte fram. Den där på riktigt glada, humoristiska, spontana jag, som jag var en gång i tiden, vågar inte komma fram.
Jag går till jobbet och gör allting jag någonsin kan för att vara alla till lags. Tänk om jag gör något fel? Tänk om någon blir arg? Det får inte hända, så jag trippar på tå.
Jag kommer hem. Vi pratar, vi skämtar, vi skrattar. Sen plötsligt slår det om. Jag sa att jag inte ville ha sex ikväll trots att vi inte hade igår. Han blir en helt annan.
Jag vet så väl vad jag kan säga och inte säga, och hur jag behöver bete mig i förhållande till hans humör. Jag känner av stämningen direkt när jag kommer hem. Vissa dagar är det ok att sätta sig i soffan efter jobbet, andra dagar vet jag att jag behöver börja direkt med hushållssysslor. Det beror på vilket humör han är på. Men ibland har jag verkligen försökt stå upp för vad jag vill och känner, det slutar ofta i het diskussion.
Jag är inte rädd för honom, generellt. Bara i vissa situationer.  Då jag varit rädd så har det nästan alltid handlat om att han varit väldigt full (han dricker varje dag) och att jag stått upp för att jag inte vill ha sex trots att vi inte haft dagen innan. Då har han ibland gått över gränsen, då har nedvärderingarna haglat, så som att jag är ett ”jävla fittluder”, ”hora” mm…. Ibland har nävarna hamnat där dom inte borde hamna, ibland har mina kläder legat utspridda över tomten, och han har skällt ut mig över olika konversationer jag haft på fb eller sms (som han läst då jag sovit eller inte haft koll på mobilen). Två gånger har jag behövt ringa polisen mitt i natten.
Han önskar så innerligt att någon ville tillfredsställa hans behov av sex så ofta som han vill. Jag ville i början, sen avtog det. Och han har gått över mina gränser gång på gång på gång och utnyttjat mig sexuellt.
Är det inte så att ingen människa har någon vidare sexlust efter en lång tid av psykisk och fysisk misshandel? Är det inte så att ingen människa har sexlust efter 3 år av regelbundna övergrepp. Allt jag ville ha var ett vackert förhållande. Ett riktigt fint sådant. I ödmjukhet. Jag älskar honom än. Trots 2 polisanmälningar, och minst 3 soc-anmälningar i skydd för hans två underbara barn på 5 och 8 år. Trots skyddat boende och tillbaka.
Jag älskar honom för hans fina sidor, och mitt beroende av honom, som kanske egentligen handlar om att han är beroende av mig…
Samtidigt som jag letar vägar härifrån, en skola långt bort, ett jobb 30 mil iväg….. flyktvägar.
För att jag vet att om jag verkligen lämnar så måste jag bort!!
Men jag kan absolut inte stå ut med tanken att lämna hans barn för gott, dom som jag älskar så att det värker i hjärtat. Det enda jag vet att en dag kommer dagen då jag lämnar, och att en dag någonstans där framme kommer dagen då jag känner att ”precis just nu är allting perfekt”!! Fast än vägen känns lång just nu. Fast än orken sinar…
det är så svårt att samla ihop sina sista krafter, packa väskorna för tredje gången och möta världen utanför.
Jag går till jobbet, ler när jag träffar mina kollegor. Försöker skämta och skratta, försöker glömma hur lång natten varit, i sömnlöshet och hårda ord. Och jag undrar lite stilla hur många kvinnor som går till jobbet varje dag och ler, med spruckna forna drömmar, en själ utpumpad på livskrafter, och en självkänsla som för länge sedan nått sin botten.

Han våldtog mig medan jag tyst för mig själv rabblade bönen Fader vår

Den fysiska misshandeln fick ett slut i och med att jag smög iväg med vår gemensamma femåriga dotter till kvinnojouren en söndagsmorgon medan han fortfarande sov. De psykiska trakasserierna fortsatte under ytterligare sju år. Det började med en örfil när jag nattade dottern, hon var ett år. Den kom som en blixt från klar himmel, jag har fortfarande inte förstått vad som gjorde honom arg. Sedan följde fyra år av slag och psykisk tråkning medan vi fortfarande bodde tillsammans. Inget som syntes tydligt men det kunde vara en knytnäve i ryggen eller en knuff in i väggen. Natten innan jag tog skydd på kvinnojouren våldtog han mig under ca en timme medan jag tyst för mig själv rabblade bönen Fader vår.

En gång tog han struptag på mig. Jag blev överraskad av den urkraft som fick mig att slå mig fri. Psykiska misshandeln kunde han fortsätta med i och med vårdnadstvisten han startade och myndigheternas och rättsväsendets flathet. Det tog många år för mig att bli stark igen.

Att jag sov tolkades som ”att jag var tillgänglig/ledig för sex”

Så det kan gå…
Vi blev kära och efter 7 år gifte vi oss. Vi hade kul ihop. Två barn föddes med två års mellanrum och sex fick ett mindre betydelse för mig. Det gick några år… Helt plötsligt när jag sov vaknade jag med honom i mig. Påverkad av alkohol så klart. Vi hade ett snack och han skämdes som en hund. Det skulle aldrig upprepas. Jag älskade honom ju. Och barnen var små. Men… Det fortsatte och hända lite då och då när han hade tagit några öl med en kompis och satte uppe sent. Jag själv skulle upp med barnen och gick och la mig vid 23. Att jag sov tolkades som ”att jag var tillgänglig/ledig för sex”. Om barnen sov hos mig flyttade han de till sina sängar innan han skulle ha sex med en som sov. Och när jag vaknade och protesterade hördes aldrig min röst. Varje gång hade vi ett snack om det dagen efter och varje gång skulle det aldrig upprepas. Detta hände 4-5 gånger om året. Men efter ett antal år när vi skulle ta det där snacket igen sa jag: en gång till så polisanmäler jag dig. Jag ville inte lämna honom för ungarnas skull och jag ville ju att det skulle funka. Jag hade ingen jag vågade berätta för eller fråga om det så här det är när man är gift. Jag ville att vi skulle fungera och hitta varandra igen. Men jag hade ju ”sårat” honom genom att hota honom med en polisanmälan.
Nu är barnen stora och jag skild. Jag behöver aldrig mer oroa mig för att bli påsatt av honom när jag sover.

Hans behov var min ”plikt”

Efter att ha tryckt ner min självkänsla till botten med upprepande kommentarer om att jag borde gå ner i vikt, om min personlighet, om hur jag ”aldrig skulle få någon som honom”, om hur jag var en ”kuksugande hora” ifall jag pratat med gamla killkompisar (med mer) så var tjatsexet rätt lätt för honom att genomföra. Ville jag inte så var det tjat, ännu mer manipulation och utfrysning. Det klarade inte min låga självkänsla av, eftersom jag till slut trodde på det han sa.

Min kropp var hans ”rättighet” och att tillgodose hans behov var min ”plikt” för husfriden. Jag trodde att det var normalt, eftersom jag är uppväxt i ett hem där min pappa misshandlade och var otrogen mot min mamma. Där och då tänkte jag därför att ”min pojkvän är snäll som står ut med mig, jag borde vara tacksam och må bra”.

Har aldrig känt mig så fri som efter att jag dumpade honom.

Rädslan när kraften i musklerna till slut sinar.

Jag minns känslan av rädsla.

Jag kan inte ens förklara den.

Svårt att förstå om man inte känt den. Förklaringen låter lätt banal.

Vet du hur det känns att hålla andan i väntan på explosionen?

Att gå på tå i väntan på nästa grej?

Att ofrivilligt hoppa till av en oväntad smäll i bordet? Tystnaden som följde och sen barngråt.

Paniken när det inte blev tyst på morgonen? När han kom rusande mot oss. Jag ville springa därfrån. Men det gick inte. Jag var fastfrusen i golvet.

Rädslan när någon annan retade upp honom. Då visste jag att något väntade hemma. Jag visste bara inte vad och när. Direkt? Eller om några timmar? Skulle jag bli väckt? Eller få sova?

Då var det bäst att hålla andan ännu hårdare.  Att gå ännu mer på tå. Helst sväva.

Att bli så rädd att du bara står där. För du kan inte röra dig. Då kan det bli värre.  Bättre att ta emot vad som än kom mot mig. Få det överstökat.

Sen var det viktigt att låtsas som att inget hänt. Vara glad. Han gillar inte att jag är arg.

Vet du hur det känns att bli ignorerad? Som längst i en månad. Vet du hur det känns att inte synas? Det var som att jag var osynlig. Att bara gå och vänta på att slippa vara i onåd längre. För det var därför ignoreringen började. Jag hade gjort något fel.  Alltid en känsla av att vänta. Vänta på nästa utbrott. Vänta på att få börja existera igen.

Alltid på hans villkor.

Att aldrig veta vad som är på väg.

Alltid vara beredd på allt. Men samtidigt hålla sig lugn. Inte få panik och börja gapa. Och stänga av. Inte gråta. Inte framför honom i alla fall.

Jag kan gråta så tyst att det inte hörs.

Jag vet precis hur man går ned för trappan utan att den knarrar alls.

Jag kan plocka ur en diskmaskin rekordtyst.

Jag kan ligga helt stilla i sängen tills han somnat.

Jag vet hur jag ska låta vid sex för att han inte ska bli arg.

”Jag blir provocerad bara av att se dig”.

Ja, då blir det ju lite svårt.

Jag kan ju inte göra mig själv osynlig. Då hjälper det ju inte att jag kan plocka ut en diskmaskin tyst förstås.

Vet du hur det känns när du bär ditt barn i famnen och du är helt övertygad om att du ska få en spark i ryggen? Stegen fram mot soffan går i slowmotion.

Du vet bara inte när. Kommer du att hinna fram till soffan så att du kan luta ryggen mot något? Så att du åtminstone kan se om ett slag kommer.

Varför vill jag se det?

Jag vet redan när han kommer in genom ytterdörren vilket humör han är på. Det känns i luften. Bäst att passa sig. Alltid den ständiga väntan på vad som ska komma.  OM det kommer.  Ibland hände inget. Ibland kom det flera timmar senare eller dagar.

Vet du hur det känns att leva så? År efter år?

Att behöva smussla med pengar?  Jag brukade lämna tillbaka en del av barnens presenter ibland. De fick ofta så mycket att det inte märktes. På så sätt kunde jag få loss några hundralappar.  Mina presenter från mamma och pappa lämnade jag nästan alltid tillbaka. En gång tog jag 200 kr ur hans jeansficka. När han sov. Tyst som en mus smög jag. Som en tjuv. Vet att jag fick pengar bara jag frågade honom och redogjorde för vad de skulle användas till. Visste vad han ville höra. ”Jo det är barnkalas. Ja, en present till kalasbarnet. Nej inget dyrt. Absolut, max 30 kr”. På kalaset har vi den futtigaste presenten. En pappersdrake. Någon annan köpte en klänning. En bok. Block och pennor. Det var aldrig tal om att köpa något mer. Han ville se vad jag köpt när jag kom hem.  Ibland ljög jag.  Köpte något annat och slog in det i presentpapper innan han kom hem. Han bad mig aldrig att öppna upp pappret. Men han kunde ha gjort det.

Rädslan när han den där gången våldtog mig.

Ja, för det var nog just det som hände.

Rädslan när kraften i musklerna till slut sinar.

Jag gav upp.

Gav med mig.

Lät honom pressa sig in.

Men det gick inte.

Han gav upp och gick ut.

Jag darrade i hela kroppen.

Nästa dag hade jag rejält ont.

Han ville ha sex igen.

Det gick inte igen.

Gjorde för ont.

Då gjorde han analt istället.

Tänkte bara på att ligga så stilla jag kunde. Så att det snart skulle vara över.

Förstår du nu vad rädsla är?

Alltså förstår du hur min rädsla sett ut, menar jag?

Förstår du känslan?

Vet inte om lyckas förmedla hur det kändes?

Detta är mitt bidrag, min historia, min erfarenhet av att leva 16 år med en våldsam man.

Det VAR mitt liv. Idag är jag nästan fri men kämpar fortfarande med konsekvenserna av att ha levt med våld.