Vittnesmål

11 år av förnedring, psykisk nedbrytning, svartsjuka, kontroll, våldtäkter i alla hål, slag och hot

11 år! 11 år tog det innan jag kunde ta mig loss. 11 år av förnedring, psykisk nedbrytning, svartsjuka, kontroll, våldtäkter i alla hål, slag och hot. Han krossade möbler med min kropp.

Så en dag sa jag att jag inte älskade honom längre och till min förvåning gick han bara. Minns att jag tänkte att om jag vetat att det skulle vara så enkelt så hade jag gjort det tidigare.

Men han kom tillbaka. Han stod utanför dörren, bankade och skrek. Vår sjuåriga dotter ville släppa in honom. Jag låste in mig i badrummet och skrek på hjälp, men ingen granne reagerade. Till slut fick han mig att komma ut och en halv minut senare höjde han en flaska för att slå mig i huvudet. Då gick vår dotter emellan.

Det var sista gången. Men det tog fyra år innan jag slutade se mig över axeln eller spana efter hans bil.

Idag har dottern blivit 30 och vi har båda gått i terapi. Vi mår bra nu

Jag fick hantera en sårad pojkvän varje gång jag sa nej till sex

En natt vaknade jag av att han smekte mig därnere. Jag gick med på sex, för nu hade det ändå hunnit gå så långt och han hade ju inte fattat att jag sov först. Efter en tid började jag få ont när vi hade sex och jag förstod inte varför. Jag fick hantera en sårad pojkvän varje gång jag sa nej till sex. Han tyckte jag behövde slappna av och att det var onormalt att jag inte hade mer sexlust. Han tyckte han var en schysst kille som fortsatte vara ihop med mig trots bristen på sex. En gång tjatade han till sig sex med mig som ”betalning” för att han skulle följa med mig ut och umgås som ett par. Det var under min värdighet men jag gick med på det. Trots att det gjorde ont. För jag ville ju så gärna ha en pojkvän som ville följa med mig ut och göra saker.

Han spottade och kissade på mig, jag grät och kräktes

Om jag gjorde som han sa så var jag en duktig slyna. Om jag inte löd, skulle jag straffas. Jag straffades med piskrapp, stearin, skärsår, blev bunden och slagen. Buntband runt handlederna, koppel runt halsen. Rep som skär in i revbenen. Han spottade och kissade på mig, jag grät och kräktes. Jag ville inte det här. Jag var så ledsen för att jag utsatte mig för det här. Jag var ensam, hade ingen annan än honom. Han sa att jag var duktig. Han såg mig, han såg vilket kaos jag bar på och skulle ta hand om mig. Han skulle rensa mitt kaos jag hade i huvudet genom att tillfoga mig smärta. Jag gjorde allt för att han skulle vara snäll. Resten av tiden försvann jag ur min kropp och levde som i en slags dimma. Jag kände inget. Slagen slutade kännas. Piskan mot ryggen domnade. Hans ord blev betydelselösa. Livet blev betydelselöst.

Han tog ett stryptag och jag blev medvetslös. I den sista medvetna sekunden tänkte jag att det är nu det händer, det är nu jag dör. Stackars honom, det var väl inte meningen och nu måste han leva med det resten av sitt liv, att han tog mitt liv. Det var ju inte meningen. Han var ju erfaren, han visste vad han gjorde. Och så råkar han ta mitt liv. Stackare. Jag skäms, jag borde ha överlevt. Inte vara svag.
Jag vaknade. Jag vet inte hur lång tid det hade gått, kanske bara någon minut. Ja tittar på honom, han stryker mig över håret och ler. ”Duktig flicka”.
Hur hamnade jag här? Jag lämnade honom när den frågan började besvaras.  

Idag lever jag i en sund relation, har en fantastisk liten son och går i traumabehandling. Det går att få hjälp. OAVSETT vad du har varit med om så är det INTE ditt fel.  Att ha upplevt att kroppen stänger av viktiga funktioner är fruktansvärt jobbigt att komma tillbaka ifrån. Genom terapi tas känslorna fram igen och kroppen kopplas åter ihop med huvudet. Det är det mest smärtsamma jag har varit med om men med vetskapen att det är för en god sak, för min son och för mig själv, gör att jag kämpar mig igenom det. Panikångesten kom i samband med att jag inledde terapin, då min kropp och min hjärna har svårt att hantera, bearbeta och placera det som har hänt. Det är så svårt att ta in. Men det är över nu. Det var länge sedan. Jag är trygg nu.

Han gick in till mig på natten och gjorde det han ville

Det började med visning av porrfilmer till att han gick in till mig på natten och gjorde det han ville.

Ibland vaknade jag på morgonen och hoppades att allt varit en mardröm, men kunde upptäcka att mina trosor var vända åt fel håll. Då förstod jag att det inte endast varit en mardröm utan att det hade hänt.

Allt vävdes in från hans sida i hemlighetsmakeri, manipulation och skuldkänslor om det kom fram. Han visste precis vad han gjorde. 

Han fick mig att känna mig så dålig för att jag legat med fler än honom

Jag tillhör förmodligen en av få som inte postade #metoo på min Facebooksida. Och uppriktigt sagt – varför vet jag inte.

Men när jag blev inbjuden till denna sida så gick det ju upp för mig. Att det jag blivit utsatt för faktiskt hänt bakom stängda dörrar. Och fastän det gått sju år sedan vi träffades för första gången, så har jag fortfarande svårt att hantera det. Kanske för att övergreppen är mer psykiska och att det kanske är svårare att förstå, ta in. Trots ett år av terapi, diagnostiserad PTSD och antidepressiva läkemedel.

Ni kan se scenariot framför er. En 18-årig pilotstuderande halvitalienare, med olivhy och gitarren under armen. Jag – stormförälskad och helt säker på att jag hittat mitt livs kärlek.

Jag frågar mig ofta när det började? Förmodligen under den där första sommaren när vi reste utomlands tillsammans och har klagade på att servitörerna flirtade med mig för mycket. Visst kunde jag ana svartsjukan redan då?

Men det var först på hösten som den psykiska misshandeln sakta men säkert smög sig på. Jag behövde bryta kontakten med killkompisar. Vi blev isolerade. Jag fick inte klä mig för utmanande. Han ville också veta allt. Och vad han inte fick reda på grävde han fram. Hur många jag legat med innan honom, vad vi gjort och framförallt – varför. Han fick mig att känna mig så dålig för att jag legat med fler än honom och han fick mig att sakta men säkert börja ljuga för mig själv om att det inte hänt. Det här är nog det som skrämmer mig mest av allt – att jag kände mig tvungen till att modifiera sanningen för att undslippa hans äcklade ansiktsuttryck. Eller kanske glädjen i hans ögon när jag ljög och sa att ”han i princip var min första”.

Vad hände med mig under denna period? Jag stängde in mig i mig själv. Låg timmar och hittade upp i taket. Blev apatisk. Minns så många gånger pappa kom körandes till min studentstad och sov på golvet på en madrass. Vad han inte visste var att allt berodde på att panikattackerna blev vardagsmat och att jag blev sämre och sämre.

Även på hemmaplan missförståddes allt. Ett av de starkaste minnena jag har är jag liggandes i mitt barndomsrum, stirrandes i taket och då mina föräldrar inte får kontakt med mig så ringer de istället Honom. För att de trodde att det skulle hjälpa. Han kommer. Först är han gullig. Försöker prata mig till sans. När jag inte reagerar så börjar han skaka mig kraftigt, jag reagerar fortfarande inte. Han böjer sig då ner och viskar i mitt öra: Jag ska döda dig.

Jag lämnade honom tillslut. Men jag frågar mig ofta varför jag inte lämnade honom tidigare? Och svaret är att – jag kunde inte. Han hotade mig med att ta livet av sig. Som den gången då han naken mitt i natten klättrade över mitt balkongräcke och med sina svarta ögon tittade på mig och sa: jag hoppar nu – och det är ditt fel. Eller när han tar en glasskärva och håller mot sin hals. Och varje gång jag ville ringa till polisen så hotade han med att: då kan jag aldrig bli pilot. Så jag ringde aldrig. Jag vågade inte.

Men ärligt talat så var det också något annat som höll mig kvar. Den där typiska berg-och-dalbanan av känslor där han ena dagen höjde mig till skyarna, älskade mig, bad om ursäkt och skulle bli bättre. Kanske är det också därför jag – sju år senare valde att träffa honom igen. Likt förbannat fick jag samma känslor. Den där passionerade stormiga förälskelsen som får ens hjärta att banka. Men samtidigt kunde jag denna gång se det utifrån. Manipulationen, som snabbt övergick till utfrågningar.

Och jag undrar: är det därför vi kvinnor inte går? När känslan av rädsla blir så starkt ihopkopplad med känslan av kärlek så man tills slut inte vet vad som är vad längre.

Jag kände mig som en slav och jag vågade inte vägra

Min historia är tyvärr inte så sällsynt. Jag har varit sexuellt utnyttjad av mina äldre bröder (en i taget) från att jag var 5 tills jag var 14 år. De var respektive 12, 10 och 6 år äldre än mig. Jag var deras docka speciellt när jag var liten och förstod inte riktigt vad det var frågan om. Jag fick runka av dem, eller så masturberade de framför mig. Ibland blev jag tvungen att suga av dem. De tittade på porrbilder och tvingade mig att titta på dem.

Jag kände mig som en slav och jag vågade inte vägra. Jag vågade inte heller berätta för någon eftersom de hotade mig på olika sätt. Jag var ofta sjuk och hade olika psykiska och fysiska reaktioner som mina föräldrar inte orkade ta itu med. Jag var alldeles ensam, bara min mormor gav mig stöd. Jag hade nog inte klarat mig utan henne. Hon hjälpte mig att tro att jag var värt något och att hitta en styrka i mardrömmen.

Det är cirka 40 år sedan, jag har nästan aldrig kontakt med dem, jag har gått i psykoanalys i sammanlagt 6 år och känner mig frisk och glad idag. Jag är en konstnär och författare med framgång. Jag arbetar som volontär i min fritid, försöker hjälpa kvinnor ur prostitution och jag bekämpar porr på olika sätt. Det har hjälpt mig mycket för att komma över mitt inre hat och hitta ännu mera balans.

Jag kunde vakna på nätterna av att han körde in sin penis i mitt torra underliv

Min första ”riktiga” pojkvän. Psykisk misshandel i form av manipulerande, kontrollerande och nedtryckande kommentarer. Allt från att hålla mig ifrån fester med vänner och att kalla mig för hora/slampa/otrogen om jag kramade en killkompis hejdå till att fria ena stunden för att vilja göra slut en minut senare (när jag sa nej till frieriet – så mycket vett hade jag ändå, konstigt nog). Jag var alltid rädd för att göra honom upprörd. Jag ville ju vara en ”bra” flickvän och ge honom allt han ville.

Sex var ett annat sätt att manipulera och kontrollera mig på. Att säga nej till sex var ju lika med att inte tycka om honom längre… enligt honom. Jag kunde vakna på nätterna av att han körde in sin penis i mitt torra underliv. Jag vaknade av smärtan. Jag minns att första gången det hände så undrade jag vad han höll på med. Han sa då att jag hade gjort honom kåt. Det var mitt fel att han behövde komma. Jag sa att jag inte riktigt orkade ha sex. Svaret var att jag hade gjort honom kåt i sömnen, så nu skulle jag hjälpa honom att komma. Han blev irriterad och jag blev rädd. Rädd att han skulle vända på en femöring, som han alltid gjorde och göra slut om jag inte var ”snäll”. Jag lät honom fortsätta, han kom, han somnade. Jag hade ont. Jag kunde ha sår i underlivet av den konstanta friktionen och det upprepande användandet av min slida som en utlösningszon. Trots sår och smärta skulle han ha sex. Tjatande, skammande, manipulerande var vardag.

Vi var ihop i 2-3 år. Jag anmälde honom aldrig, för vad skulle det tjänat till… Hur mycket skit skulle jag inte behöva utstå för att KANSKE få upprättelse. Det tog ju år för mig att förstå vad som hänt… Hur ska jag kunna bevisa någonting? Jag har fortfarande inte berättat detta för mina föräldrar eller vänner från den tiden.

Detta är något som tog mig flera år att fatta. Det tog flera år för mig att minnas och förstå att det var fel. Förstå hur mycket skada han åsamkat mig. Jag hamnade några år senare i ett känslomässigt stabilt och lugnt förhållande. Jag började en dag gråta hysteriskt när vi hade sex. Vi kunde inte påbörja en sexakt utan att jag fick panik och ångest. Varför visste jag inte… då.

Det blev år av terapi. Både för självkänslan men också för sexlustens skull. Jag har fortfarande, 9 år efter uppbrottet, problem med båda.

Den här versionen har ändrats på vissa ställen för att skydda berättaren.