Han spottade och kissade på mig, jag grät och kräktes

Om jag gjorde som han sa så var jag en duktig slyna. Om jag inte löd, skulle jag straffas. Jag straffades med piskrapp, stearin, skärsår, blev bunden och slagen. Buntband runt handlederna, koppel runt halsen. Rep som skär in i revbenen. Han spottade och kissade på mig, jag grät och kräktes. Jag ville inte det här. Jag var så ledsen för att jag utsatte mig för det här. Jag var ensam, hade ingen annan än honom. Han sa att jag var duktig. Han såg mig, han såg vilket kaos jag bar på och skulle ta hand om mig. Han skulle rensa mitt kaos jag hade i huvudet genom att tillfoga mig smärta. Jag gjorde allt för att han skulle vara snäll. Resten av tiden försvann jag ur min kropp och levde som i en slags dimma. Jag kände inget. Slagen slutade kännas. Piskan mot ryggen domnade. Hans ord blev betydelselösa. Livet blev betydelselöst.

Han tog ett stryptag och jag blev medvetslös. I den sista medvetna sekunden tänkte jag att det är nu det händer, det är nu jag dör. Stackars honom, det var väl inte meningen och nu måste han leva med det resten av sitt liv, att han tog mitt liv. Det var ju inte meningen. Han var ju erfaren, han visste vad han gjorde. Och så råkar han ta mitt liv. Stackare. Jag skäms, jag borde ha överlevt. Inte vara svag.
Jag vaknade. Jag vet inte hur lång tid det hade gått, kanske bara någon minut. Ja tittar på honom, han stryker mig över håret och ler. ”Duktig flicka”.
Hur hamnade jag här? Jag lämnade honom när den frågan började besvaras.  

Idag lever jag i en sund relation, har en fantastisk liten son och går i traumabehandling. Det går att få hjälp. OAVSETT vad du har varit med om så är det INTE ditt fel.  Att ha upplevt att kroppen stänger av viktiga funktioner är fruktansvärt jobbigt att komma tillbaka ifrån. Genom terapi tas känslorna fram igen och kroppen kopplas åter ihop med huvudet. Det är det mest smärtsamma jag har varit med om men med vetskapen att det är för en god sak, för min son och för mig själv, gör att jag kämpar mig igenom det. Panikångesten kom i samband med att jag inledde terapin, då min kropp och min hjärna har svårt att hantera, bearbeta och placera det som har hänt. Det är så svårt att ta in. Men det är över nu. Det var länge sedan. Jag är trygg nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s