Han har gått över mina gränser gång på gång på gång och utnyttjat mig sexuellt

Jag går till jobbet. Jag spelar inte någon annan, gör mig inte till på något sätt. Men hela jag kommer inte fram. Den där på riktigt glada, humoristiska, spontana jag, som jag var en gång i tiden, vågar inte komma fram.
Jag går till jobbet och gör allting jag någonsin kan för att vara alla till lags. Tänk om jag gör något fel? Tänk om någon blir arg? Det får inte hända, så jag trippar på tå.
Jag kommer hem. Vi pratar, vi skämtar, vi skrattar. Sen plötsligt slår det om. Jag sa att jag inte ville ha sex ikväll trots att vi inte hade igår. Han blir en helt annan.
Jag vet så väl vad jag kan säga och inte säga, och hur jag behöver bete mig i förhållande till hans humör. Jag känner av stämningen direkt när jag kommer hem. Vissa dagar är det ok att sätta sig i soffan efter jobbet, andra dagar vet jag att jag behöver börja direkt med hushållssysslor. Det beror på vilket humör han är på. Men ibland har jag verkligen försökt stå upp för vad jag vill och känner, det slutar ofta i het diskussion.
Jag är inte rädd för honom, generellt. Bara i vissa situationer.  Då jag varit rädd så har det nästan alltid handlat om att han varit väldigt full (han dricker varje dag) och att jag stått upp för att jag inte vill ha sex trots att vi inte haft dagen innan. Då har han ibland gått över gränsen, då har nedvärderingarna haglat, så som att jag är ett ”jävla fittluder”, ”hora” mm…. Ibland har nävarna hamnat där dom inte borde hamna, ibland har mina kläder legat utspridda över tomten, och han har skällt ut mig över olika konversationer jag haft på fb eller sms (som han läst då jag sovit eller inte haft koll på mobilen). Två gånger har jag behövt ringa polisen mitt i natten.
Han önskar så innerligt att någon ville tillfredsställa hans behov av sex så ofta som han vill. Jag ville i början, sen avtog det. Och han har gått över mina gränser gång på gång på gång och utnyttjat mig sexuellt.
Är det inte så att ingen människa har någon vidare sexlust efter en lång tid av psykisk och fysisk misshandel? Är det inte så att ingen människa har sexlust efter 3 år av regelbundna övergrepp. Allt jag ville ha var ett vackert förhållande. Ett riktigt fint sådant. I ödmjukhet. Jag älskar honom än. Trots 2 polisanmälningar, och minst 3 soc-anmälningar i skydd för hans två underbara barn på 5 och 8 år. Trots skyddat boende och tillbaka.
Jag älskar honom för hans fina sidor, och mitt beroende av honom, som kanske egentligen handlar om att han är beroende av mig…
Samtidigt som jag letar vägar härifrån, en skola långt bort, ett jobb 30 mil iväg….. flyktvägar.
För att jag vet att om jag verkligen lämnar så måste jag bort!!
Men jag kan absolut inte stå ut med tanken att lämna hans barn för gott, dom som jag älskar så att det värker i hjärtat. Det enda jag vet att en dag kommer dagen då jag lämnar, och att en dag någonstans där framme kommer dagen då jag känner att ”precis just nu är allting perfekt”!! Fast än vägen känns lång just nu. Fast än orken sinar…
det är så svårt att samla ihop sina sista krafter, packa väskorna för tredje gången och möta världen utanför.
Jag går till jobbet, ler när jag träffar mina kollegor. Försöker skämta och skratta, försöker glömma hur lång natten varit, i sömnlöshet och hårda ord. Och jag undrar lite stilla hur många kvinnor som går till jobbet varje dag och ler, med spruckna forna drömmar, en själ utpumpad på livskrafter, och en självkänsla som för länge sedan nått sin botten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s