Rädslan när kraften i musklerna till slut sinar.

Jag minns känslan av rädsla.

Jag kan inte ens förklara den.

Svårt att förstå om man inte känt den. Förklaringen låter lätt banal.

Vet du hur det känns att hålla andan i väntan på explosionen?

Att gå på tå i väntan på nästa grej?

Att ofrivilligt hoppa till av en oväntad smäll i bordet? Tystnaden som följde och sen barngråt.

Paniken när det inte blev tyst på morgonen? När han kom rusande mot oss. Jag ville springa därfrån. Men det gick inte. Jag var fastfrusen i golvet.

Rädslan när någon annan retade upp honom. Då visste jag att något väntade hemma. Jag visste bara inte vad och när. Direkt? Eller om några timmar? Skulle jag bli väckt? Eller få sova?

Då var det bäst att hålla andan ännu hårdare.  Att gå ännu mer på tå. Helst sväva.

Att bli så rädd att du bara står där. För du kan inte röra dig. Då kan det bli värre.  Bättre att ta emot vad som än kom mot mig. Få det överstökat.

Sen var det viktigt att låtsas som att inget hänt. Vara glad. Han gillar inte att jag är arg.

Vet du hur det känns att bli ignorerad? Som längst i en månad. Vet du hur det känns att inte synas? Det var som att jag var osynlig. Att bara gå och vänta på att slippa vara i onåd längre. För det var därför ignoreringen började. Jag hade gjort något fel.  Alltid en känsla av att vänta. Vänta på nästa utbrott. Vänta på att få börja existera igen.

Alltid på hans villkor.

Att aldrig veta vad som är på väg.

Alltid vara beredd på allt. Men samtidigt hålla sig lugn. Inte få panik och börja gapa. Och stänga av. Inte gråta. Inte framför honom i alla fall.

Jag kan gråta så tyst att det inte hörs.

Jag vet precis hur man går ned för trappan utan att den knarrar alls.

Jag kan plocka ur en diskmaskin rekordtyst.

Jag kan ligga helt stilla i sängen tills han somnat.

Jag vet hur jag ska låta vid sex för att han inte ska bli arg.

”Jag blir provocerad bara av att se dig”.

Ja, då blir det ju lite svårt.

Jag kan ju inte göra mig själv osynlig. Då hjälper det ju inte att jag kan plocka ut en diskmaskin tyst förstås.

Vet du hur det känns när du bär ditt barn i famnen och du är helt övertygad om att du ska få en spark i ryggen? Stegen fram mot soffan går i slowmotion.

Du vet bara inte när. Kommer du att hinna fram till soffan så att du kan luta ryggen mot något? Så att du åtminstone kan se om ett slag kommer.

Varför vill jag se det?

Jag vet redan när han kommer in genom ytterdörren vilket humör han är på. Det känns i luften. Bäst att passa sig. Alltid den ständiga väntan på vad som ska komma.  OM det kommer.  Ibland hände inget. Ibland kom det flera timmar senare eller dagar.

Vet du hur det känns att leva så? År efter år?

Att behöva smussla med pengar?  Jag brukade lämna tillbaka en del av barnens presenter ibland. De fick ofta så mycket att det inte märktes. På så sätt kunde jag få loss några hundralappar.  Mina presenter från mamma och pappa lämnade jag nästan alltid tillbaka. En gång tog jag 200 kr ur hans jeansficka. När han sov. Tyst som en mus smög jag. Som en tjuv. Vet att jag fick pengar bara jag frågade honom och redogjorde för vad de skulle användas till. Visste vad han ville höra. ”Jo det är barnkalas. Ja, en present till kalasbarnet. Nej inget dyrt. Absolut, max 30 kr”. På kalaset har vi den futtigaste presenten. En pappersdrake. Någon annan köpte en klänning. En bok. Block och pennor. Det var aldrig tal om att köpa något mer. Han ville se vad jag köpt när jag kom hem.  Ibland ljög jag.  Köpte något annat och slog in det i presentpapper innan han kom hem. Han bad mig aldrig att öppna upp pappret. Men han kunde ha gjort det.

Rädslan när han den där gången våldtog mig.

Ja, för det var nog just det som hände.

Rädslan när kraften i musklerna till slut sinar.

Jag gav upp.

Gav med mig.

Lät honom pressa sig in.

Men det gick inte.

Han gav upp och gick ut.

Jag darrade i hela kroppen.

Nästa dag hade jag rejält ont.

Han ville ha sex igen.

Det gick inte igen.

Gjorde för ont.

Då gjorde han analt istället.

Tänkte bara på att ligga så stilla jag kunde. Så att det snart skulle vara över.

Förstår du nu vad rädsla är?

Alltså förstår du hur min rädsla sett ut, menar jag?

Förstår du känslan?

Vet inte om lyckas förmedla hur det kändes?

Detta är mitt bidrag, min historia, min erfarenhet av att leva 16 år med en våldsam man.

Det VAR mitt liv. Idag är jag nästan fri men kämpar fortfarande med konsekvenserna av att ha levt med våld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s