Han hade brutit ner mig till en nivå där jag inbillade mig att jag ville

Det jag har varit med om har inte varit på den värsta delen av skalan, och det tog ett bra tag för mig att inse att det jag varit med om var övergrepp, och jag har fortfarande svårt att prata med andra om det som övergrepp, hur jag ens kan inbilla mig att det ”räknas”. Det finns ju de som har varit med om så mycket värre saker, misshandel, ”riktiga våldtäkter” osv.

Vi var 17 år och han var den första kille som visat intresse för mig så vi blev tillsammans (jag inser nu hur förvridet det låter). Jag hade en dålig magkänsla över att det gick väldigt fort, men jag lyssnade inte på den eftersom jag äntligen fått den manliga bekräftelse som samhället uppfostrar kvinnor att vilja ha. Jag hade inga tidigare sexuella erfarenheter och hade velat ta det lugnt på det planet. Han var påstridig om att vi skulle ha sex. Men det har man ju lärt sig, killar har hög sexlust och som tjej ska man akta sig för att göra något så man kan bli kallad slampa. Så det var väl normalt? Jag var tveksam till om och när jag ville bli av med oskulden men gick efter hand med på andra sexuella aktiviteter genom att han stegvis övertalade mig till en sak efter en annan. Efter flera månader hade vi samlag för första gången. Flera månader av övertalning. Nu kan jag inte kalla det annat än tjatsex, jag trodde då att jag ville men nu ser jag det var han som hade brutit ner mig till en nivå där jag inbillade mig att jag ville. Han fick mig konstant genom vårt förhållande att gå med på saker jag tidigare sagt att jag inte ville, saker han visste att jag inte ville. Flera gånger klagade han på att jag var tråkig i sängen, att det inte var kul att ha sex med någon som bara låg där.

Mitt sätt att hantera det var genom att i perioder bli apatisk mot honom. Jag slöt allt inom mig och kunde inte säga ifrån ordentligt. När han hade bokat tid hos ungdomsmottagningen för att vi skulle gå dit och skaffa p-piller till mig, kunde jag inte säga att jag inte tänkte följa med. Det jag kunde göra för att skydda mig själv var att stanna hemma och lägga av telefonluren så han inte kunde ringa mig, så det gjorde jag. Naturligtvis låg jag och grät hela tiden. Till saken hör att han visste om att jag inte ville ha hormonella preventivmedel, men kondom som vi använde var ju oskönt för honom, så han bokade den här tiden hos ungdomsmottagningen på eget bevåg.

Hela tiden hade jag en dålig magkänsla. Men han var ju inte ”elak”. Det var ju inget ”dåligt” förhållande, vi kanske bara inte passade ihop? Jag ville bort men det kändes som att jag äntligen hade lyckats med det heteronormen säger åt en att sträva efter så jag hade inte kraft/mod att bryta mig loss. Utåt visade jag upp en fin fasad. I flera månader funderade jag på att göra slut men det var han som till slut avslutade relationen. Samtidigt som jag blev lättad att det var över kände jag mig otroligt ratad och blev väldigt sårad. Idag känns det som att jag var hjärntvättad av patriarkatet, att jag var lurad att tro att manlig bekräftelse var viktigare än mitt eget välmående.

Han har varit aktiv som ”maskulinist” (antitesen till feminism) och det finns andra tecken på att han fortfarande inte har en anständig kvinnosyn. Ironiskt nog blev mina erfarenheter från tiden med honom en stark drivkraft att bli feminist.

Jag har inte förlåtit honom, för jag tror inte han, om han hade fått chansen, hade bett om förlåtelse och verkligen menat det. Jag tror inte ens att han inser vad det är han har gjort mot mig. För mig är det något jag bearbetar än i dag, mer än tio år senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s